#10 Jag hade något att erbjuda barn.

Jag utbildade mig 2008 till barnskötare för att jag kände att jag hade något att erbjuda barn.

Jag ville kunna se varje barn och skänka trygghet, glädje och lugn i deras vardag samt stötta dem i deras utveckling till blivande demokratiska unga människor som så småningom ska ta över samhället.

Vad hände med förskolan egentligen?

Jag hinner inte se varje barn. Jag kan inte ge den trygghet jag vill ge. Jag försöker ge så gott jag kan men stress och möten hit och dit plus alla administrativa uppgifter som läggs på oss är det en omöjlighet. Det jag har sett hos många kollegor är att gnistan som en gång fanns börjar slockna.

Barn i behov av stöd, får inget stöd. Ingen extra personal som kan stötta utan det ska vi ordinarie personal klara av.

Om två pedagoger på 14 barn har ett barn i behov av särskilt stöd, vad händer då med de resterande 13 barnen och deras behov av stöd och trygghet. Ska 1 pedagog klara av alla 13 själv? Ja, det är ju erat uppdrag. Ska man skratta eller gråta? Barnens bästa i fokus får man höra ofta och det försöker vi verkligen leva upp till, men vad hjälper det om politikernas/chefernas fokus är ekonomins bästa och inte barnens. Är det inte meningen att barn ska få möjlighet till en lugn och trygg förskola där de ska känna glädje och bli sedda samt få det stöd de behöver? Då måste vi också få förutsättningar för detta så vi kan klara av vårat uppdrag.

Barnen är vår framtid. För att få en bra framtid måste man investera, idetta fall barnen.”

Mattias Fredriksson, barnskötare Sigtuna kommun