”Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.”

Den första tanken på att göra något för att uppmärksamma förskolans situation offentligt var när jag kom tillbaka en höst efter semestern. Jag var utvecklingsledare på min arbetsplats och vid det första ledningsmötet vi hade med vår rektor efter sommaren fick vi veta att vi stod inför besparingar. Då slank det bara urmig: ”Jag tror att jag hoppar upp på scenen i Conventum på studiedagen. ” Varje höst så har nämligen Örebro kommun en studiedag för all personal inom förskolan. Veckorna gick och det jag sagt fanns hela tiden kvar som en pyrande tanke i huvudet.

När vi en dag stod på jobbet med sjuk personal och inga vikarierså bestämde jag mig. Jag skulle göra det jag sagt, även om detbetydde att jag skulle göra det själv. Jag frågade runt om någonkunde tänka sig att gå upp med mig på scenen. Alla tyckte det varen bra idé men ingen vågade. Strax innan det var dags fick jagäntligen napp. Min före detta kollega Malin Hörlin kunde tänka sig att hoppa upp på scenen med mig.

Dagen D hade vi sett till att det låg två mikrofoner och väntade på oss vid scenen när tillfälle gavs. När det blev en lucka tog vi chansen och klev upp. De flesta förstod inte vad som hände utande trodde att vi tillhörde programmet. När jag talat klart fick vi stående ovationer, kramar och klappar på axeln. Några grät och flera sa: Äntligen är det någon som vågar säga som det är! Och sedan var bollen i rullning. Det blev intervjuer i radio, tv och tidningar samt möten med förvaltningschef och politiker. Så en solig dag i oktober 2013 föddes Förskoleupproret på en scen iConventum. Man kan säga att upproret föddes ur frustration och ilska.

Under flera år hade vi gått den rätta vägen. Vi hade lyft vårsituation på APT med vår chef och skrivit om våra bristandeförutsättningar i diverse kvalitetsredovisningar. Där hade vi även skrivit förslag på vad som behövde förändras och förbättras. Vår rektor gjorde det hen kunde men någonstans stannade det på vägen. Vi hade också lyft det med våra fackförbund men vi kände att vi tyvärr inte fick någon respons. Jag kände att det här går inte längre. Vi fick knappt ta in vikarier, kollegor blev sjuka av jobbet och i slutänden så drabbar ju det även barnen.

Den där dagen i oktober när vi oanmälda oss upp på scenen gjorde vi det inte för att sätta dit någon viss person. För vi hade faktiskt inte en tanke på att det skulle vara någon politiker på plats. Vi kände bara att det måste komma ut, att vi inte kunde vara tysta längre. Det var inte rätt. Inte mot oss och inte mot barnen. För som de säger i Bröderna Lejonhjärta och som min kloka kollega Malin sade: ”Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.”

Den där dagen var vi två stycken på scenen. I skrivandes stund så ärvi nästan 35000 medlemmar i vår Facebookgrupp Förskoleupproret. Vi står stadigt tillsammans och vi fortsätter växa. Vi är envisa som åsnor och vi kommer att fortsätta kämpa för barnen och personalen i förskolan. Vi som är starka och orkar, kämpar även för alla dem som inte orkar längre. De vars gnista slocknat och som blivit sjuka av jobbet. Förskoleupproret ger inte upp! Aldrig!