# 17 Att vara den bästa läraren jag kan…

I ca 30 år har jag arbetet inom förskolan och sett nedmontering och försämringarna, hur allt styrs av ekonomi, som ett "företag" som ska gå med vinst,  där ansvars- och arbetsuppgifterna bara blir fler och fler med tajtare budget. Innan maxtaxan kom var barngrupperna mindre och barnens vistelsetider kortare. Från att ha haft allmänna råd från Socialstyrelsen till läroplaner från Skolverket, där läroplansmålen har blivit fler genom åren och ansvaret högre för förskollärare. När jag började arbeta i Karlskoga kommun fanns det en föreståndare på varje förskola som hade hand om så gott som allt administrativt arbete som ekonomi, beställningar av material, felanmälan och bokning av vikarier t.ex. Vi hade en kokerska på varje förskola som förberedde alla måltider, tog hand om disken och torkade borden, lokalvårdaren hade inte så många ställen att städa på utan hann med att dammtorka t.ex. lampor och hyllor.

2010/2011 höll jag på att gå in i den berömda "väggen" och för att inte bli långtidssjukskriven eller behöva byta yrke började jag arbeta i Kristinehamns kommun. Jag trodde att arbetsbelastningen skulle vara bättre där och att jag kunde "börja om", där ingen kände mig sedan tidigare och jag kunde sänka mina ambitioner, men jag har inte lyckats särskilt bra. Jag alltid har varit högpresterande och känt stort ansvar och stolthet i mitt yrke, att vara den bästa läraren jag kan, ge barnen av min tid och ge dem en bra utbildning. Så här sitter jag nu 10 år senare och känner mig väldigt sliten och ledsen över att det inte har skett någon förändring till det bättre! Det går nästan inte en dag utan att jag funderar på att lämna yrket, men till vad?

Alldeles för få minuter av mina arbetsdagar kan jag säga att jag har varit 100% närvarande och fokuserad på barnen, mina tankar är ofta på nästa moment, hur vi ska få ihop eftermiddagen eller morgondagen, något administrativt som måste skrivas, något barn som inte får det stöd den skulle behöva mm. Jag känner stress över att inte hinna med och räcka till, men jag har fortsatt att hoppas att det ska vända, att vi ska få bättre förutsättningar och ekonomi, men snart orkar jag och mina kollegor inte längre. Allt för många flyr yrket eller går in i väggen men nästan ingen huvudman eller politiker verkar bry sig. Kommunerna klarar inte att vara huvudman för skolan och förskolan då pengarna i kommunen ska fördelas inom så många andra olika förvaltningar. Läroplanens mål känns mest som en utopi eftersom vi inte har de rätta förutsättningarna för att bedriva den undervisning och utbildning som våra barn har rätt till. Ge oss rätt förutsättningar att utföra vårt arbete nu!