# 18 Orkar inte arbeta heltid längre - finansierar själv sin deltid

Min berättelse är som många andras. Jag började arbeta 1984 och i backspegeln kan jag se hur bra vi hade det då, men även då var det ett krävande yrke. Jag minns att vi gjorde en vild strejk i Umeå då antalet barn skulle öka till 14 eller 15 i grupperna, vi ansåg att vi inte skulle räcka till för att möta alla barn på bästa sätt... På den tiden var vi i stort sett alltid tre utbildade pedagoger som arbetade heltid. Efter det har synen på yrket förändrats, till det bättre visserligen, men samtidigt har vi fått en arbetsbörda som gör oss sjuka. Det verkar ansvariga politiker högaktningsfullt skita i! Att vi är människor som ger vårt allt på jobbet så vi inte orkar med vårt eget privatliv är så klart inte ett dugg intressant, vi bara klagar. Barnen däremot kan inte klaga, de kan bara reagera. Med ångest, med oacceptabelt beteende, med behov av tröst som de inte får, med att gå in i sig själva när de inte blir sedda, med svårigheter att kommunicera och relatera...listan kan göras lång! Själv har jag mot alla odds hållit ihop fram tills nu. Nu orkar jag inte arbeta heltid längre, bekostar själv min deltid, företagshälsovården konstaterar att jag är "fatigue" och har hög ångestnivå. Jag är ytterst pessimistisk till min egen framtid som utsliten fattig pensionär. Det allra värsta är ändå våra barns nutid och framtid!

Hur kan vi beskriva hur våra barn mår i förskolan i Sverige idag så att någon enda beslutsfattare fattar? 

Lena Sundman Lindstedt Lund