#22 ”Sänka ribban” - ALDRIG!

Jag tog förskollärarexamen 1980. Fick min första tjänst i Stockholm. 7 fantastiska år med goda resurser till verksamheten. Vikarier fanns (ofta utbildade) att tillgå. Små barngrupper 15 st 3-6 år/3 heltider, 12 st 1-2 år/4 heltider. Det var föreståndarens ansvar att sköta allt runt omkring - vi var med barnen i stort sett 100 % (hade avdelningsplanering 2t/vecka). Efter de åren kom jag till Uppsala och började på ett föräldrakooperativ. Bra år även det. Liten verksamhet nära barn och familjer. Sedan blev det kommunal verksamhet igen 1997. Läroplanen kom och vi var äntligen med i utbildningssektorn och det kändes som vi äntligen fick cred för vårt arbete och med det höjdes arbetsglädjen. Jag stortrivdes.

Efter några år hände något. De stora omorganisationerna började rulla in. Oro i leden, nya arbetsuppgifter eftersom cheferna blev mer frånvarande, större barngrupper, grundbemanningen sänktes, vikariepool fanns men det var ofta vikariestopp. Samtidigt ökade kraven på oss. Vi sprang fortare, gjorde mer på mindre tid och insåg tidigt att det var kärnuppdraget som tog stryk — arbetet med barnen. Hela tiden fick vi höra att vi skulle ”sänka ribban”. Hur nu det skulle gå till med allt vi var/är ålagda att göra. Jag flyttade och bytte kommun. Där hade inte den stora omorganisationsivern hunnit komma än och det blev några år med bra förutsättningar att göra ett bra jobb.

Så småningom smög sig bekanta företeelser in i verksamheten och vi fick ökat barnantal , fler kringuppgifter landade hos oss pedagoger. Resurser till barn med särskilt behov minskade rejält .Snäva scheman där vi endast var full pedagogstyrka 3-4 timmar/dag. Tanken att gå i pension några år tidigare började ta form. Jag började med att gå ner i tjänst och jobba halvtid med planen att gå i pension sommaren 2020.

Så kom pandemin och en person i min närmsta krets drabbades och gick bort. Då tog jag beslutet att nu - nu går jag direkt - jag ville inte riskera att dra hem smitta till familjen. Förstående kollegor och rektor gjorde det möjligt att avsluta där och då.

Nu följer jag Förskoleupproret och läser med sorg i hjärtat alla vittnesmål om den ohållbara situationen i förskolan. Så många som beskriver frustration över att förutsättningarna inte överrensstämmer med kraven.

När ska beslutsfattarna förstå allvaret och göra ngt radikalt som lyfter förskolan?

Anne Hartman  Pensionerad förskollärare  Östhammars kommun