#3 Förskollärare från Varberg säger ifrån!

#pressatläge #vivägrarbrytalagen

Just nu är jag föräldraledig med mitt andra barn. Jag har arbetat som förskollärare sedan 2011 med tre st kortare avbrott då jag varit sjukskriven plus avbrott för en tidigare föräldraledighet. Arbetat i Varberg och Göteborg. Varje gång jag kommit tillbaka till förskolan från avbrott eller byte av arbetsplats så har jag ett innerligt hopp om att förskolans dåliga förutsättningar till att utföra mitt jobb ska ha blivit lite bättre.

Det har jag inte upplevt ännu, snarare får jag känslan av att det eskalerat med åren. Och nu känns det som att jag tillsammans med mina branschkollegor befinner mig på ett sjunkande skepp. Ett skepp där mer och mer vatten sipprar in för varje dag som går. Kollega efter kollega blir sjukskriven eller lämnar för att helt byta bana. Skeppet kommer närmare och närmare till att bli ett vrak, men som vi med all vår kraft, trygghet, flexibilitet, logistik och magiska lösningsförmåga lyckas hålla över ytan trots allt. Men hur mår jag när jag kommer hem? Hur mår mina kollegor? Och framförallt, hur mår barnen? Jag känner mig som en urvriden trasa allt som oftast när jag kommer hem och orkar inte ha någon nämnvärd social fritid.

Det gör mig sorgsen och arg att jag med tiden fått acceptera att jag blir sjuk om jag arbetar 100% i ett yrke som jag i grunden älskar. Och jag blir uppgiven när tanken varje dag slår mig om vad jag skulle kunna arbeta med istället. För jag vill ju inget hellre än att fortsätta finnas och brinna för barnen, för vår framtid. Men hur hjälper jag dem om jag som så många andra inom förskolan, brinner upp?

Oavsett vilken arbetsplats jag befunnit mig på så är det vardag att vi exempelvis en eftermiddag är två pedagoger på 12-14 yngrebarn eller är två st pedagoger på 14-18 äldre barn. Eftermiddagar som jag mer och mer upplever som en fabrik. En fabrik som är utformad utifrån att vi arbetar med ting snarare än fullt levande individer med känslor och behov. Barn utfodras, blöjor byts på löpande band, kläder tas på, barn skickas ut, kläder ska tas av, blöjor byts igen, kläder ska tas på igen…. nästa… nästa… nästa. Och jag skyndar mig. Ständigt. För snart ska min kollega gå hem så måtte ingen mer bajsa nu… Bajsar någon igen måste jag lämna kollegan från andra avdelningen ensam ute med 16 barn, har inte det barnet redan bajsat två gånger idag? Hur stolt över mitt yrke kan jag känna mig när jag tänker dessa tankar? Inte stolt alls. Bara ständigt otillräcklig.

Så hur svarar jag på frågan: Kan jag möta varje barn utifrån dess behov? Yrkesstoltheten i mig vill så gärna svara ja. Men svaret måste väl vara nej om jag inte ens kan tillgodose de mest basala behoven utan att känna stress? Det gör ont i mig att skriva det eftersom att jag och mina kollegor ständigt gör allt för att barn och föräldrar ska känna sig trygga trots det sjunkandet skepp vi befinner oss på. Ingen ska någonsin tvivla på det. Jag är rädd för vad föräldrar och chefer ska tycka nu när jag skriver det här. Kommer de tycka att jag är en dålig förskollärare som inte kan utföra mitt jobb? Kanske…

Men jag har bestämt mig, nu måste tystnadskulturen inom förskolan få ett slut. NU är det barnens tur! Det är dem jag står upp för! Det är det minsta jag kan göra.

Hanna Stjernström, förskollärare Varberg