#4 Förskollärare tar bladet från munnen

Jag har ingen exceptionellt dålig arbetsplats. Jag har ingen dålig rektor eller kasst arbetslag. Tvärtom faktiskt. Men grundstrukturen i förskolan är så galet sned att jag brinner ut. Som ett bloss. Och nu finns inget kvar.  Vi förväntas ha ansvar för ett visst antal barn på varje avdelning. Det antalet beräknas på antalet personal. Beräkningen utgår ifrån att all personal är på plats. Den utgår ofta från att några barn är frånvarande.  Beräkningen utgår INTE ifrån att vi går på ett schema som gör att all personal är på plats samtidigt ca 5-6 timmar, minus raster (30 min/person). Den tar heller inte hänsyn till vår tid för planering, reflektion, möten eller nätverk av olika slag. Den tar definitivt inte hänsyn till att personal kan vara frånvarande, att vi behöver handleda vikarier (om vi får några), att vi behöver täcka upp för personal på andra avdelningar eller att vi behöver ta hand om kringsysslor som att torka bord eller sopa golv. I realiteten betyder det att de 4-5 små barnen (1-3 år) vi har hand om per person blir 7, 8, 9 barn per person flera gånger dagligen, och vid vissa tillfällen hela vägen upp till 12-15 stycken. Bland 3-5åringar är siffran ännu högre. Att under de förutsättningarna kunna bedriva undervisning, ge omsorg, skapa relationer och anknytning, samt reflektera över och utveckla utbildningen regelbundet – det är en omöjlighet. Att hela tiden behöva prioritera bort relationerna och kvaliteten är ingenting jag kan stå för längre. Inga förbättringar är i sikte. Jag har fått nog. Jag är arg och frustrerad och ledsen av så många anledningar. För att jag investerat min tid, mitt engagemang och mitt liv i att bli en bra förskollärare. För att jag mår dåligt av det jag brinner för. För att kommunen kommer att gå miste om den kompetens jag har. För att barnen och kollegorna tappar ännu en pedagog. Men jag har inget val. Det är nog nu.  

Kicki Lindstrand, Leg förskollärare Eskilstuna