#6 Tillslut håller man helt enkelt inte längre

Jag hör också till dom som flytt. Inte av fri vilja, utan för att jag var tvungen. I 39 år har jag arbetat i det yrke jag älskat, brunnit för att utveckla, och aldrig tröttnat på. Som förskollärare har jag aldrig ledsnat på jobbet i sig, men på nedmonteringen, och på förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb. Jag har gjort alla misstag man kan. Jag gick ner på 80% för att orka arbeta vidare i yrket. Det hjälpte ju inte, eftersom samma arbetsbelastning låg kvar som på 100%. På flera arbetsplatser (har arbetat på föräldrakooperativ, privat och kommunala förskolor) har jag agerat spjutspets, och sedan känt mig väldigt ensam när det blev diskussioner uppåt. Det är en sak att tycka i personalrummet, o något annat att stå enade uppåt. När barngrupperna ständigt blev större, utbildad personal färre, och skolverkets rekommendationer inte alls följdes, blev det ohållbart. I diskussion med chef angående antal barn fick jag exempelvis höra, att det faktum att vi hade 18-20 st 2-4 åringar från 6 olika länder (1 barn med 1 vårdnadshavare med svenska som modersmål) inte var skäl nog att begära extraresurs o färre barn... En dag kom jag inte upp och iväg till jobbet. Efter 1 års sjukskrivning, utförsäkring, A-kassa gav jag upp. Jag fixade inte pressen från alla möten, krav på ansökningar osv med närminnet permanent skadat. Jag sade upp mig o tog grundpension. Jag var ekonomiskt idiotisk. Men jag har inte ångrat mig en dag. När jag ser/hör/läser hur det fortsätter, kan jag bara hoppas att de som fortfarande är i verksamheten lyckas få till en förändring. Jag är rädd för vad jag sett. Jag är rädd för hur vi behandlar våra barn. Och jag är rädd för det samhälle vi skapar. Vi får det samhälle vi förtjänar, och om vi inte väljer att satsa på barnen, så kommer våld och segregation att fortsätta eskalera.”

Annsan Palmborg, leg. förskollärare Fagersta