# 12 Förr var barnen en självklarhet.

När jag började arbeta som förskollärare (-76), var det max 15 barn i åldern 3-5 år med 3 pedagoger, max 12 barn 1-3 år med 4 pedagoger. Då såg dagarna väldigt annorlunda ut mot nu! Barnen fick oändligt mycket mer av allt mot idag. Skridskor, bad i badhus, heldagsutflykt med mat...Ja en oändlig skillnad. Sen har det bara ökats på med barnantal i grupperna. Nu kan vi vara glada om barnen får komma ut från gården till skogen ibland. Alla möten som tillkommit tar tid från barnen. Allt administrativt som tillkommit stressar många av oss som vi också ska hinna med. Barnfri tid är svårt att få till. Tar vi det blir kollegan ensam med 14 barn. Sjukfrånvaron har ökat. Många är helt trötta och slutkörda. Oftast får vi inte vikarie utan vi ska bara hjälpas åt, vilket inte är det lättaste att få till. Vi är inte betrodda att ringa vikarie, det ska chefen bedömma, ändå är hon sällan med på morgonmötena. Dålig löneökning får vi som står för vad vi tycker. De som tycker på gården, men inte står för det, får bättre löneökning. Under denna pandemiperiod, jul-nyår 20-21, skulle vi tre förskolor, vara ihopslagna på en förskola. På den avd som småbarnen skulle vara fanns det inget varmvatten. Då tyckte chefen att vi skulle koka vatten på spisen. Detta fick vi "bråka"om i pandemitider. Skrev även mail till Gunilla Bränn (chefens chef) om detta, men fick ingen återkoppling. Nu pratas det om att barngrupperna ska bli ännu större för att statsbidrag som tas bort. Nu är det redan för stora grupper, många går redan på "knäna". Vi har fått nog för längesen.

Avslutar med ett citat: Bygger vi starka barn, slipper vi laga trasiga vuxna.

Det är på tiden att politikerna lyssnar och tar ansvar medan det finns några utbildade pedagoger kvar inom förskolans värld.”

Gunilla Lindholm, förskollärare Sigtuna kommun